Fragmentert eller representativt? Konstruksjonen av kulturminneverdier langs Akerselva i Oslo

Abstract

Den här rapporten handlar om hur kulturminnen definieras och konstrueras – och vilka implikationer detta har för den nutida och framtida förståelsen av det förflutna. Området i fråga ligger längs med Akerselva i Oslo, med särskilt fokus på omdaningen av området kring Seilduksfabriken och Akerselva Miljøpark. Syftet är att kartlägga de processer som är i spel inom kulturminnesförvaltningen när något pekas ut som kulturminnesvärt. Vad väljs ut? Vad lämnas därhän? Vilka konsekvenser har detta?

Ett diskursanalytiskt perspektiv i kombination med intersektionalitet och begreppsanalys har varit de rådande metodologiska och teoretiska ingångarna. Den empiriska utgångspunkten är företrädesvis plandokument, fredningsdokument, olika historiska källor och lokalhistorisk litteratur. Andra källor har varit historiska kartor och foton samt material från egna observationer och fältstudier.

Undersökningen visar hur en kulturarvsinstitutions praktiker och diskurser såväl formar historieskrivningen och kulturminnesområdet som de antikvariska experterna själva. I fokus för den diskursiva framställningen är framför allt de fysiskt materiella lämningarna, medan berättelser och minnen om de som levt och arbetat i området försvinner ut ur historieskrivningen ju längre fram som processen fortskrider. Detta gäller i särskilt hög grad narrativen om arbetare och speciellt kvinnliga sådana. Tvärtom är det med arkitektskaran som blir tydligare och tydligare tecknad ju längre fram i bevarandeprocessen vi kommer.

När det gäller människor med annan etnisk bakgrund än den vitnorska, har de vidare nästan helt uteslutits ur diskursen, så när som på några upprepade stereotyper med rötter i ett västerländskt kolonialt tänkande. Utsuddandet av etniska markörer gäller i allra högsta grad berättelserna om industriägarna, som till stora delar hade sitt ursprung i en annan etnisk bakgrund än den vitnorska, men detta tas aldrig upp i texterna. Detta möjliggör en föreställning av Norge som en historiskt etniskt homogen nation, där den nationella självbilden både explicit och implicit är en av Norge som skapats av framgångsrika vitnorska män från samhällets elitskikt.

Sammantaget har detta som följd att endast en mycket begränsad historia skrivs, där en lika starkt begränsad samhällsgrupp tar plats som huvudrollsinnehavare. Det skapar en skev bild, där huvuddelen av det liv och arbete som försiggick på dessa platser vid industrialismens begynnelse har skurits bort. Det materiella i sig verkar ha formats till en historieskapande aktör i sig som allting kretsar kring och som influerar och påverkar omdaningen av området längs Akerselva. Detta har i sin tur skapats genom en diskursiv ordning som formats av de antikvariska experterna som så att säga både skapat sin arena och sig själva som nödvändiga tolkar av byggnadernas morfologi och grammatik.